Vad hjälper det att älska?

Jag orkar inte ha detta ansvaret.
Att inte få veta. Varför kan man inte lägga alla korten på bordet med en gång?
Vill han leva i förnekelse? Varför?? VARFÖR?
Bråken med mitt ex tar fan död på mig. Pratade precis med hans syster. Och han säger INGET om något.
Han har inte ens berättat på jobbet än om han är ensamstående tvåbarnspappa om jag förstått det rätt. Var ändå i slutet på juni det tog slut.
Om vi skall dela på vissa möbler, och jag vet att han inte har så mycket pengar. Och jag säger ta det, för jag vågar be andra om hjälp, och mina vänner vet läget och jag har samlat på mig en hel del grejer under dessa månader då ingen kompis har fått slänga något..
Varför bråka om det? Varför bråka om att vi tar en helg ihop och går igenom alla saker som är gemensamt, som måste rensas, förrådet osv. Och lämnar bort barnen, så dom inte ser all kaos.
Varför får jag inga jävla svar. Jag står bara och skriker och skriker på samma jävla plats. Och det jag gör blir fel. Hur jag vrider och vänder på allt blir det fel. Fel.
Fel fel fel.
Som jag sagt så många gånger innan. Jag är dömd att misslyckas.
Jag kan inte ha en fungerande relation. Jag ger allt och lite till. Och får bara sparkar och slag tillbaka.
Ändå gör jag om samma misstag om och om igen.
Varför kan inget bara flyta på?
En dag utan motgång, som kanske kan bli och en vecka?
En vecka av lycka?
Det är som ett stort skämt, jag tror inte man kan vara lycklig. Jag tror inte det finns något som heter lycka.
Ibland undrar jag varför jag har barn? Dom förtjänar så mycket mer än vad jag kan ge dom. Vad hjälper det att älska?
Hur skall jag kunna dela mig på mitten? Hur skall jag kunna lösa denna jävla separationen på ett bra sätt för barnen när jag bara vill slå skiten ur mitt ex för han psykar mig till döds?


Jag får ont i magen. Jag orkar inte. Jag vill bara ha mitt hem, och mina barn. Hur jävla svårt kan det vara???