Ge mig mitt liv tillbaka

Var runt hos psykologen igår.
Tiden går så fort, hon förstår inte hur trasig jag är. Eller lite, men långt i från allt för jag hinner aldrig komma till dom "vanliga" sakerna, eller om jag säger något tex att vi bråkat, så går vi igenom bråkat känslor och vad som hände, sen är tiden slut.

Sen var jag på skolan, dom vill ju jag skall börja studera lite ca 2 timmar i veckan enskilt med lärare, för att komma igång. Det gick väl bra.

Men sen ringde läkaren. Läkaren som inte känner mig, som inte vet vem jag är. Som inte vet ett jävla skit om mig förutom det som står i journalerna. Och vad säger deT?
Jo det säger RÄTT mycket om han bara skulle läsa!
Men nej i stället skall han med sin så kallade svenska han inte kan alls, bedöma mig?!!!!

Att säga till mig att jag inte känner som jag känner, att det jag säger är fel? Hur fan vet han det? HA??
Han vet inte ett skit för han kan inte ens läsa journalen, där det står klart och tydligt om mina mediciner, sjukskrivning hur jag mår, självmordsförsök. men nej det skiter han i.
När jag säger att jag mår sämre psykiskt, tycker han det går över. Just nu får jag kämpa med att inte ta livet av mig, jag vill vara med mina barn!!! Idiot jävla kuk huvud!!
Jag orkar inte må så här.
Jag orkar inte ha ont, både fysiskt och psykiskt mer.
Och att han sen dessutom inte vill sjukskriva mig "för jag kan studera" är ju sådan jävla idioti, det är ju ren jävla rehabilitering två timmar i veckan. Även där står det i min journal att jag inte får jobba till och med försäkringskassan är på min sida att jag inte borde jobba just nu.
Men nej, han är ju läkare han vet ju så jävla mycket.
Fortsätt som du gör, du kanske dör men det är lugnt. det står ju på medicinen "plötsligt död" färre än 1 på 10 000 men den där blir väl jag då, för jag vrider mig ut och in och skär sönder mig. Men nejdå, det går över! Jag vill inte, jag orkar inte.

Ge mig mitt liv tillbaka.
låt mig slippa min fobi, låt mig krama och gå till liseberg med min barn.
låt mig lära mig att ta hand om mig själv.

Hur svårt skall det vara?

Hur skall jag göra?

Kan ingen bara komma och ta hand om mig och väcka mig när allt är löst så jag slipper? Jag orkar inte kämpa mer.