Skada mig så jag har något att ta hand om.

Jag har en manlig vän som erbjudit mig föl

ja med till Prag, gratis. Utan sex.
Det hade varit väldigt roligt, men så kommer ju alla tanka med "tänk om".
Jag vill inte det skall bli dumt. Jag vill inte han jag dejtar nu, jag tror vi är tillsammans egentligen blir svartsjuk eller så. Men och andra sidan vill han resa i väg i 1½månad. Så länge är inte jag utan något.
Det är om sex månader men jag känner redan nu han inte kan det. Hur ensam jag blir, liten och krymper ihop. Vill lägga mig i min fosterställning och inte gå där i från. Försöker i stället bita mig i tungan, känna smärtan och smaken av blod. Vakna och hoppas ensamheten och ångesten är borta.
Men nej, det finns kvar, trycket på bröstet som gör att jag knappt kan andas, halsen som stramas ihop och jag måste andas snabbare och snabbare tills jag inte kan se klart. Yrseln jag kan inte gå, benen viker sig samtidigt som jag inte kan se något.
Jag måste ta mig ur jag måste ta mig bort från denna kroppen. Jag måste vakna upp, går det över?
Går det någonsin över?
Kan jag åla mig in i badrummet och få på vattnet och ta en iskall dusch tills jag blir blå? Tills jag skakar av kyla i stället för ångest. Plåga mig blå, ge mig kylskador.
Skada mig så jag har något att ta hand om. 
Läk mina sår,
Plåstra om mig hjärta,
Ge min hjärna kryckor.
Säg bara du gör allt för mig.